Det finns en privatägd tidskrift som drivs av en mycket duktig lantmästare, entreprenör och affärskvinna som heter Agneta Lilliehöök. Tidskriften heter Lantbrukets Affärer, och jag läser den regelbundet. Jag är inte ett smack intresserad av varken skördetröskor eller växtodling. Men jag är road av det tragikomiska som utspelar sig inom svensk matproduktion.
På ledarsidan i LA hyllas marknadsekonomi och fri företagssamhet. Kommunister och socialdemokrater kallas socialister. Samtidigt kritiseras alliansregeringen för att inte grisuppfödarna får samma kostnadsnivå som sina utländska konkurrenter. Om inte den svenska djuromsorgen kostade mera än vad utländska uppfödare inom EU får betala, då minsann skulle svenska grisuppfödare tjäna klöver, bygga ut och anställa. Och konsumenterna skulle kunna njuta av det fina svenska ”fläskköttet”.
Det mesta inom större svenska livsmedelsföretag är eller har varit ägt av ekonomiska föreningar där enbart bönder varit medlemmar. I takt med att dessa föreningar växt till stora företag har anställda tjänstemän tagit makten. I styrelsen har det suttit enbart bönder som oftast inte haft en susning om vad som krävs för att göra affärer. Så länge jordbruket var statsreglerat enligt socialistisk modell, fram till EU-inträdet 1994 då annan reglering tog över, kunde ledande tjänstemän vara hur odugliga som helst utan att amatörerna, dvs bönderna, i styrelsen insåg det.
Brakförlust
Höga skyddstullar hindrade import. Med EU kom en ny verklighet men bönderna förlitade sig på att deras tjänstemän och direktörer, som helt saknade affärserfarenhet i konkurrens, skulle klara av att göra en jämn match med ytterst erfarna affärsmän som plötsligt utan tullavgifter kunde skicka in kött till den svenska marknaden. Svisch, så gjorde den ena ekonomiska föreningen efter den andra brakförluster.
Scan leddes då av en agronom som aldrig haft ett enda riktigt jobb utanför den skyddade verkstad som det överbefolkade och gravt misskötta Scan då utgjorde. Det så kallade fläsket var en enormt stor råvara för Scan och Sveriges uppfödare av ”svin” (de kallade grisarna för det) var fria företagare utan subventioner, till skillnad från kobönder och andra näringar inom lantbrukssektorn. Och nu kommer vi till det tragikomiska i Lantbrukets Affärer.
I slutet på tidskriften finns en osignerad krönika i varje nummer med vinjetten ”Elake Måns”. I denna spalt häcklas landsbygdsminister Eskil Erlandsson såväl som alla andra som offentligt försvarar de svenska djuromsorgsreglerna. Elake Måns vill att Sverige ska sänka kraven på djuromsorg, dvs skapa lägre kostnader, för grisuppfödarna.
Det är en vacker tanke att konkurrensen ska vara kostnadsneutral. Men Måns nämner inga andra kostnader än just de för djuromsorgen. T ex att lönerna i Polen för en dräng i svinstallarna är mycket lägre än för motsvarande personal i Sverige. Även foder och fastighetskostnader är lägre. Men som den marknadskunnige kan påpeka, för varor där enbart priset spelar roll så är kostnadsnivån avgörande för vem som kan tjäna mest pengar.
Svin
Landets grisuppfödare vet, med få undantag, mycket lite om hur man gör affärer. De har sålt sina ”slaktsvin” till ett slakteri och inte behövt bekymra sig om vad som sedan händer med grisen (Svinet, har varit deras benämning). Inte förrän importen av ”fläsk” från främst Danmark tvingade Scan att betala mindre för slaktsvinen än tidigare. Och mindre och mindre. Scan kunde inte sälja, de sänkte priset till butikskedjorna för att de inte skulle köpa ännu mera danskt ”fläsk”. Scan ville hålla uppe volymen i slakterierna och sänkte priset till bönderna i takt med att de sänkte priset till handeln.
Danskarna är en av världens största ”fläsk”-leverantörer och har sålt djur på export sedan 1500-talet. När Scan sänkte priset på ”fläsk” för att ICA skulle köpa, tror du då att danskarna gick hem och körde den danska skallen i väggen? Tror du att danskarna som i stenhård konkurrens har lyckats kränga sitt ”fläsk” i land efter land, grät över Scans prissänkning och lade sig platt? Förståss inte. De sänkte priset 10 öre mera per kilo än Scan och fortsatte sin offensiv på ICA, Coop och Axfood. Och så rationaliserade de ett snäpp till i svinstallarna.
Lek nu med tanken att Lantbrukets Affärer skulle lyckas, men lugn, det kommer aldrig att ske. Men tänk tanken att Sverige skulle sänka kraven på djuromsorg för grisar. Vad skulle hända? Skulle de ekonomiskt hårt pressade grisuppfödarna då skicka hela kostnadssänkningen vidare genom sänkt inköpspris till handeln? Knappast. En del av den då? Oavsett hur mycket de skulle sänka priset till butikskedjornas inköpare så skulle de inte få sälja ett enda kilo ”fläsk” mera än tidigare. För danskarna, eller för vilken driven och konkurrensvan säljare som helst, skulle givetvis svara för att behålla sin andel.
Grisen förlorare
Vad blir då resultatet? Jo, ingen skillnad i plånboken. Bara grisen skulle få det sämre. Sveriges svinproducenter har uppfödarnas organisation hetat. Under många år skrev jag krönikor om marknad och lantbruk. Det tog flera års tjat för mig att få landets grisuppfödare att fatta att ”svin” inte är lika aptitligt som ”gris”. Att få dem att sluta säga ”fläsk” och istället säga griskött. Nu heter deras organisation ”Sveriges grisföretagare”. Ett bra namn. Men just det, ”företagare”. Grisbönderna driver företag. Det är de inte ensamma om.
Ordföranden i Sveriges Grisföretagare, Annika Bergman, 
hävdar i Lantbrukets Affärer, håll i er nu, att orsaken till att svenskt griskött har tappat 35 procent av sin marknadsandel är på grund av att Sverige har strängare, alltså dyrare, djurskyddsregler än övriga grisuppfödare som exporterar till Sverige. Ett enastående påstående som framstår mer än sensationellt. Jag skulle trott på ett missförstånd om inte Annika Bergman i samma artikel använder det planekonomiska, alltså sovjetekonomiska systemet, uttrycket ”självförsörjningsgrad” istället för benämningen marknadsandel som är det adekvata uttrycket i en marknadsekonomi.
Ordförande Bergman menar alltså att vid EU-inträdet då skyddstullarna för griskött avskaffades över en natt saknar betydelse. Och inte spelade det någon roll att svenska slakteriet och förädlaren Scan helt saknade konkurrensvana, måste hon väl då också hävda. Det var ett gäng amatörer i ledningen för Scan och det var ett gäng amatörer till affärsmän i styrelserna för bondeföreningarna. Men inget av detta spelade någon roll för att man tappat mer än en tredjedel av marknaden för griskött till utländska konkurrenter, främst danska. Menar alltså ordföranden för de svenska grisproducenterna. Är detta en spridd uppfattning bland landets grisföretagare finns det nog inget hopp.
Det finns företag som tillverkar cyklar i Sverige. Tält. Skogsmaskiner. Och tusen andra ting, som alla tillverkas av små företag. Ägs och drivs av en eller ett fåtal personer. Deras betydande framgångar är inte skapade för att Sverige har samma regler för arbetarskydd som i andra länder. I Kina kan man göra billigare cyklar. Billigare tält och billigare skogsmaskiner.
Elake Måns kanske har grisuppfödning som huvudverksamhet och har taskig lönsamhet i likhet med de flesta andra grisproducenter. Kanske Elake Måns skulle fundera på konsekvenserna av att producera en vara som är helt utan särskiljande egenskaper till konkurrenternas produkter. Nu är inte svenska grisar exakt lika som de danska. Det tror möjligen de flesta grisproducenter (jag undviker konsekvent ordet ”svin” om svenska matgrisar). Men så är det inte. Om de tog reda på skillnaderna, faktiska och immateriella, i jämförelse med danska grisar så skulle konkurrenssituationen snabbt kunna förbättras för svenskarna.
Minister klokare än Måns
Och det tack vare de strängare djurskyddsreglerna i Sverige. Eskil Erlandsson inser det och är klok nog att inte ens överväga en försämring. Och Elake Måns är komisk men budskapet till landets grisuppfödare får en tragisk ton. De missleds av Måns. Det är Elakt.
Sveriges grisföretagare borde skaffa sig egen affärskompetens som kan kommunicera med marknaden, landets konsumenter, de verkliga kunderna. De som bestämmer. Ledande grisuppfödare har till och med krävt att landets skattebetalare ska betala ett särskilt bidrag till grisuppfödarna som kompensation för de strängare, och därmed dyrare, djurskyddsreglerna. Det avslöjar på ett synnerligen oönskat sätt hur snett man är ute och hur låg kunskapsnivån är om hur EU-reglerna ser på skattesubventioner. Och att man uppenbart inte har förstått att sovjetekonomiska statsregleringsmodellen är borta från Sverige. Ofrånkomligen för gott.
Andra exempel på fiaskon på grund av kunskapshandikapp: Scan blev finskt på randen av konkurs. Ekonomiska föreningen, bönder igen, Svenska ägg hamnade i samma situation. Gavs bort till danskar som nu tjänar pengar på svenska ägg. Det rika och välmående Arla, en ekonomisk bondeförening även det, hotades inte av någon. Kontrollen över Arla, 60 procent, skänktes till det danska mejeriet MD Foods som bytte namn till Arla Foods för att ”de dumma svenskarna” skulle fortsätta tro att Arla är svenskt.
Ska de svenska grisuppfödarna tvingas lägga ned för att Elake Måns och hans meningsfränder envisas med att böka i fel stia? Söker efter nyckeln(lönsamheten) under tänd gatulampa och inte där den försvann.
I det efterföljande numret av Lantbrukets Affärer (nr 8, 2011) bemöter informationschefen Johan Beck-Friis på Sveriges Veterinärförbund artikeln vars innehåll kritiserats ovan. Bemötandet följer här:
Märklig slutsats om det svenska djurskyddet
I ledaren till Lantbrukets Affärer nr 6-7/11 tar skribenen upp konsumenternas dåliga kunskap om det svenska djurskyddet. Bakgrunden uppges vara att LRFs ordförande Helena Jonsson framhållit att gemene man har låga kunskaper om vad det svenska djurskyddet innebär i praktiken.
Lösningen på detta problem är enligt ledarskribenen ”att förpassa det svenska djurskyddet all världens väg”. Denna salomoniska utväg skulle ”få både djur och människor att må bättre” och även få den svenska animalieproduktionen att bli mer konkurrenskraftig. Hur en sådan mirakelomvändning skulle gå till har ledarskribenten inte preciserat, bara att det skulle vara ”att göra rätt”.
Det finns tyvärr ett antal svaga punkter i Lantbrukets Affärers resonemang. Helena Jonsson har visserligen rätt i att många konsumenter har dålig kunskap om det djurskyddsarbete som Sveriges bönder utför. Å andra sidan finns det också många kunder som är ganska insatta. Den ena marknadsundersökningen efter den andra visar att 20-25 procent av landets konsumenter aktivt väljer svenska animalieprodukter, om det finns information om varans ursprung. Ännu fler väljer svenskt ibland, när samvetet är viktigare än plånboken. Minst 20-25 procent av marknaden är inte dåligt, och något som svenska djurbönder bör slå vakt om.
Sverige kan aldrig konkurrera med bulkproduktion i ett gränslöst Europa, beroende på bland annat vårt klimat och skattesystem. Det måste finnas mervärden för att de insatta konsumenterna ska vilja betala mer för svenskproducerat. Undersökningarna har visat att djurskyddsarbetet är ett av de viktigaste mervärdena för dessa konsumenter. Det skulle vara katastrofalt för de svenska producenternas konkurrenskraft om djurskyddet ”förpassades all världens väg”.
Sedan finns det en vilja, både bland bönder och veterinärer i detta land, att ha en bra och etisk djurhållning. Den viljeyttringen har Helena Jonsson, som själv är nötbonde, framfört på ett föredömligt sätt. Den är också viktig att ta hänsyn till för att de som arbetar inom näringen ska kunna fortsätta känna yrkesstolthet. För landets veterinärer, liksom för de flesta bönder, är djurskydd inte bara ”politisk korrekt” retorik utan en hjärtefråga.
Det är alltså enligt min mening inom flera områden som Lantbrukets Affärer grovt har missbedömt situationen. Istället för att lägga ner djurskyddsarbetet bör bönderna lyssna på sin ordförande och öka konsumenternas kunskaper genom marknadsföring och informationskampanjer. Det skulle såväl konkurrenskraften som människor och djur må bättre av.
Text: Johan Beck-Friis, Leg veterinär, Sveriges Veterinärförbund
Vill du läsa mera om mat och djur? Klicka här.
Vill du läsa om grisuppfödarnas syn på problem och lösning? Klicka här.
Foto: Lantbrukets Affärer
och flugit 37:an i 60 minuter. Dessutom fikat och ätit Sveriges godaste sockerkaka.
Sedär, det kunde man ju ana. Varför driver inte Lrf det spåret? Tassar de tyst för att inte störa grisgårdarna som förstås betalar medlemspengar till Lrf.
Titta nu Berg, Milko på kanten av konken och dansk svenska Arla kommer på en vit springare och räddar 636 mjölkbönder som är medlemmar i Milko ekonomiska förening. Sluta hacka på Arla slom sköter sig till skillnad från Milko-NNP i skön förening. Skriv om det också.
du f d anställd passar bättre som dyngspridare i svinnäringen för du är en medfjäskare. Våran styrelse i Milko har inte skött sig och våra direktörer har inte gjort något bra jobb. Ska nu dansken som styr Arla lura till sig alla värden i Milko det är minst 250 miljoner utan att betala ett korvöre? Monopolet kommer att slå ut småbönder för så har det alltid blivet. Dansken har en svensk lakej som ordförande också för att lura oss att Arla är svenskt jädrans lögn är det.
SLP Slakteri med tunna skivor som jättesuccé köptes upp av finskaägda Scan. Nit efter nit för svenska bönder. Lägg ner hela bondekooperationen den har spelat ut sin roll för länge länge sen.
Helena har rätt! Men EU har mest direktiv om miniminivåer. Och sedan är det upp till varje medlemsland att bygga på efter vad politikerna anser lämpligt. Bergh har fullständigt rätt och Dalsjöforsaren kan man inte ta på allvar. Sååååå obegåvad kan väl ingen grisbonde vara?
Helena, du som har mjölkgård, ligger det något i snacket som går i bygden att Milko ska gå in i Arla? Ska dansken glufsa i sig Milko också?
Bergh har rätt. Det är synd om bonden som lever i en korporativistisk modell där Sovjet bleknar i jämförelse. Det är stämma. Bönderna skickar ett ombud. Kommer hem. Bönderna frågar: La du fram vår kritik? Nä, det blev inte läge (han vågade inte när han såg alla kostymklädda gubbar på podiet).
Det är mer synd om den danska suggan. Hon har ett elände. Mycket värre än den svenska. Det borde grisbonden köra fram i sin PR. Men ingen bryr sig. Förresten – vad fan ska vi ha EU till om inte reglerna ska vara lika för alla???
Lata och inkompetenta chefer tillsatta av okunniga bönder är svaret på din fråga om varför danskar kan det svenskar inte kan. BISSNISS kan dansken. Och dansken är fräck. Se på hur dansken snodde Arla från aningslösa bönder. Det kommer väl du ihåg Bergh som var rätt på det med kritik den gången det begav sig.
Dalsjöforsare, du har intressanta vinklingar som skulle ge en inspirerande diskussion över god måltid med lämplig dryck. Men att svara dig skulle ge ett väldigt långt svar som jag passar på. Kan du berätta istället varför dansken är världsledande fläskkrängare trots att de har en djurskyddslag?
Är också nyfiken på varför Scan, Ugglarps och KLS är danska eller finska? Vad kan finnar och danskar som svenskar uppenbarligen inte klarar av?
Jag tackar för svar.
Jag skulle gärna vilja påpeka ett par ytterligare punkter om du inte misstycker.
1- Med djurskyddslag tar sig illasinnat folk in i stallarna för att med fotomanipuleringsprogram skada näringen så mycket de bara kan. Ju mer marknadsförarna skryter om den unika svenska välfärden, desto hårdare triggas media och näringens motståndare att sticka hål på ballongen, det de uppfattar som hyckleri. Svårt att se hur ditt scenario skulle kunna göra saken värre än november-09. Hur grisbönderna än vänder sig har de ju ändan bak.
Om ”folkopinonen skulle kräva politikerna på omedelbara åtgärder” så kanske vi i så fall skulle få till stånd förändringar i den offentliga upphandlingen? Utan djurskyddslag skulle det bli mera tydligt att djurens välfärd är konsumentens eget ansvar.
Du hävdar att skandaler i bulksegmentet skulle leda till att folkopinionen skulle få avsmak på ”fläsk” vilket skulle få konsumtionen att sjunka.
Enligt vilka psykologiska mekanismer då?
Marknadsföringsbranschen lever ju i symbios med premiumsegmentet och dess konsumenter. Det är ju inte bara kött och en uppfödningsform som skall säljas. Vad konsumenten egentligen betalar för är väl snarare identitet, självuppskattning eller ett alibi. En slags sekulär avlat. Premiumproducenterna befinner sig i förtroendebranschen. Premiumsegmentet är förvisso känsligt för skandaler – men bara inom sin egen förtroendesfär. Skandaler i bulksegmentet borde väl snarare vara utmärkt reklam för premium – dvs. gentemot premiumkonsumenterna. Ännu bättre vore inga skandaler alls, kanske du menar, javisst, men hur sannolikt är det så länge djurrättarna är medias favoriter. Finns det inga missförhållanden så fabricerar de ju själva sina nyheter. Å andra sidan har ju bulk inget att bevisa. Vad skulle moraltanterna kunna säga oss bulkkonsumenter? Minsta knyst från det hållet och vi plockar åt oss ett korvpaket extra på ren jäkelskap.
Om vi finge en inhemsk bulkproduktion… skulle det i så fall påverka premiumsegmentet på något väsentligt sätt? Och skulle i så fall en tyngdpunktsförskjutning av konsumenter mellan segmenten med någon rimlig måttstock kunna hävdas vara ”bra” eller ”dåligt”? Jag kan inte se något självklart samband mellan slopad djurskyddslag och konsumtionsminskning.
2- När jag skriver ”utan djurskyddslag kan marknadsförarna fortfarande sjunga Kravmärkets eller sigillcertifieringens etc. lov.”
Så svarar du ”med ren bulk utan särskiljande egenskaper som verktyg för marknadsförare är (det) snabbt kört för grisnäringen.”
Jaha. Men min ståndpunkt var ju heller inte ”ren bulk”. Kravs eller andra certifieringssystems djuromsorgsregler skulle givetvis inte försvinna eller devalveras utan en lag i botten. De skulle bara bli ännu viktigare. Uttryckte jag mig oklart på något sätt?
Svar till Jesus:
Nej, den heliga sanningen får du stå för.
Jag tycker det finns uppenbara fördelar med en slopad djurskyddslag. Men att det skulle vara nyckeln till lönsamhetsproblemen har jag inte påstått, det har jag faktiskt ingen aning om.
Daldjöforsaren kan ju berätta varför han sitter inne med den heliga sanningen? Och varför inte grisabönnerna ens ids göra annat än gnälla?
Äntligen! Äntligen!
Så jag har väntat på att den gamle hjälten skulle ta sig upp ur ammunitionsträsket och skriva om livets väsentligheter (=kött) igen! … Och så kommer han ut ur garderoben som… djurskyddslagsentusiast…?! Om man kokar ner detta långa inlägg till kärnbudskapet så är det, som jag uppfattar det, att Bergh menar att den enda faktiska och immateriella skillnaden mellan svenska och danska grisar är att de svenska lever under strängare djurskyddsregler. D.v..s. det är det enda som han som marknadsförare kan se som skäl för att köpa svenskt, det är det enda rimliga argument han ser att man kan använda i annonskampanjer. Men vem är det då som använder sig av ett sovjetinspirerat planekonomitänkande? Varför ska alla konsumenter som vill köpa svenskt påtvingas samma politiskt beslutade djurskyddsnivå?
Jag vill gärna uppfatta förhållandet mellan konsument och producent som ett slags kontrakt. Den som är jätteintresserad av djurvälfärd letar antagligen efter Kravloggan och vet vad den står för. Den som är mera intresserad av lokalproducerat eller svenskt kontrollerar ursprunget. Men resten… De skiter faktiskt i såväl ursprung som djurskydd. Det spelar ingen roll hur mycket pengar bönderna eller charkuterierna lägger ner på att marknadsföra svenska sk. ”mervärden”. Dessa konsumenter är ändå bara intresserade av mesta möjliga kött- och charkvara till lägsta möjliga pris. Vi kan anta att jag talar i egen sak – eftersom jag är svensk tycker jag faktiskt att det är viktigt att gynna inhemskt lantbruk och industri. Jag köper alltid svenskt bacon om jag hittar det, aldrig polskt scanfläsk. Men för övrigt tycker jag att djurskydd är synnerligen överskattat, och jag läser aldrig köttreklam. Varför ska jag inte kunna få handla billigt svenskt? Varför ska bara utlänningarna kunna slåss om lågprissegmentet? För den som verkligen vill ha vissa kvaliteter finns ju alla möjligheter att att utnyttja befintliga eller utveckla nya kvalitetsmärkningar och certifieringssystem. Men bakom dessa kvalitetssegment är jag övertygad om att vi är åtskilliga som handlar svenskt bara för att det är svenskt, men som för övrigt siktar på lägsta pris. Och under oss finns resten, de som enbart går på lågpris. Och då är frågan: vad har svensk djurskyddslag då för funktion?
Jag tror att svenskt djurskydd stjälper mera än det hjälper. Utan djurskyddslag kan marknadsförarna fortfarande sjunga Kravmärkets eller Sigillcertifieringens etc. lov. Nischproduktion för nischkonsumenter, det gäller ju att klå rik medelklass och intellektuella på så mycket pengar som möjligt. Men varför skulle egentligen staten diktera djurskyddsnivån?
Är det etik det handlar om? Kravkonsumenten har sin plånbok och sin djurmoral. Rödpriskonsumenten har sin plånbok och sin djurmoral. Vem skulle kunna hävda att Kravkonsumenten är hedervärdare än mig?
Äh, låt marknadsförarna dra sina skrönor för de godtrogna och förmögna, men försök inte med mig!
Svar till bl a Dalsjöforsaren
1 Utan djurskyddslag skulle mängder av omdömeslösa och dumma eller halvdumma missköta grisarna så illa att folkopinionen dels skulle kräva politikerna på omdelbara åtgärder och dels få avsmak på ”fläsk” vilket skulle få konsumtionen att sjunka och påverka priset till bonden mycket negativt
2 Med harmoniserad djurskyddslag skulle de producenter vinna som har lägre övriga kostnader. Med ren bulk utan särskiljande egenskaper som verktyg för marknadsförarna är snabbt kört för grisnäringen. De som köper svenskt för att det är svenskt blir allt färre.
3 Grisnäringen har haft det gott men inte sett om sitt hus. Sveriges Grisföretagare har satsat miljoner på produktionsforskning år ut och år in utan att satsa en spänn på forskning om hur man tjänar pengar.
4 När ordf Annika Bergman bara nöffar med och kommer med sådant trams som att en 1/3 av marknadsandelen tappats pga djuromsorgsregler då är hon en talang för politikergenren. Men för grisnäringen är det katastrofalt om de tror på sådana sagor.
Producera är rätt enkelt men att kränga på ett lönsamt sätt är mycket svårare. Då behövs argument för att det är skillnader på varorna jämfört med konkurrenterna. ”Dalsjöforsaren” är totalt ute och ”cyklar”, helt i klass med vad Mats Karlsson skriver i Lantbrukets Affärer. Ni är samma andas barn. Självmordsförare för grisnäringen.
JAHADU Mattias och VEM bär ansvaret för det du säger varit ”obefintligt” smart och ”illa organiserat”? Vem? Styrelsen? Och vilka har suttit i styrelsen?
jodu det är gott om folk som kört våra föreningar botten. LG Pettersson är bara en.
Danish Crown har redan tagit över Kls och privatslakten i Skåne. Varför? Fundera på det svinbönder. Vi klarar inte av det som dansken klarar av. Varför? Jo fundera på det svinbönder. Berg är en elak fan men han har banne mig rätt.
Vafaen menar du före det anställd? Att Modig ska ha berömmelse för att han lurade bönner? Lamberg o Modig fic k Arla medlemmar att gå i fusion och tappa kontrollen utan att ens få betalt ja det var listigt men oärligt. Dansken lurade oss o Modig fick nytt direktörsjobb o en massa miljoner o ordf.Lamberg fick nog en drösa med pengar han med
Du har fel om Arla. Danska MD Foods var redan i Sverige med en säljkår som sålde ost till handeln. Arla var svårt ineffektivt på grund av för mycket personal både i mejerierna och på administrationen. Särkilt på tjänstemannasidan. Arla skulle inte klarat en offensiv från MD Foods utan hårdhänta rationaliseringar och sådana var inte ledningen förmögna klara av och kanske var inte VD Åke Modig hård nog heller för att sparka en massa folk som han kände väl sedan länge och hade anställt många av dem själv.
Du kan berömma Åke Modig istället för att klanka för att han var klipsk och klok nog för att övertyga medlemmarna om det fina i att istället gå samman med danskarnas MD Foods. Det banade vägen för en internationalisering av Arla och tryggade framtiden. Nu kan Arla expandera på världsmarknaden och köpa upp mejerier utomlands. Den kompetens som krävs för det fanns inte i Arla då för 11 år sedan men den fanns i partnern MD Foods.
De svenska Arla-bönderna är nu medlemmar i en större förening istället. Det kan väl inte vara fel? Du Berg har hackat på Arla länge nog tycker jag. På tiden du ger dåvarande Arla-ledningen ett erkännande?
Lantbrukskooperationen är en bra födkrok för tjänstemän o bönder på ”förtroendeposter”. F ö har den spelat ut sin roll och kan avvecklas under ordnade former och tillgångarna skiftas ut till medlemmarna. Under livliga protester förstås från dem som tjänar lätta pengar på nuvarande tillstånd.
Ojsan det var både rallarsving och uppercuts. Kooperation har nog spelat ut sin roll. Slakteriföreningen efter slakteriförening har gått omkull och bönderna har ständigt förlorat. Farmek gick åt skogen och ordf. Pettersson gjorde karriär o blev Lrf ordförande med miljoner i arvode och feta pensioner. Jag läste alltid dina skriverier i Land och du har ju fått rätt men det insåg inte alla då. Jag känner ju igen vad du nu skriver om men tror inte på att det går att få betalt för de svenska mervärdena. Handeln har all makt och dom pressar priset och tar det billigaste fläsket och då är det dansken som vinner.
Hade det gått att få betalt för svenska mervärden så hade vi väl redan fått det.
Snina-Pelle, betalt för mervärden är inget man ”får” det förtjänar man genom ett smart agerande på marknaden! Eftersom det varit obefintligt och illa organiserat har också betalningen för kunders preferanser uteblivit eller hamnat odelat i detaljhandelns fickor.